Allt började i somras när jag fick åka in akut pga enorma smärtor i livmodern. Tappen hade vuxit ihop.. igen och nu var det sånt tryck med blod där inne så efter 12-15h på akuten sprack min livmodertapp och jag blödde ner ett helt rum. Trodde jag skulle förblöda för det kom såna ofantliga mängder. 

Läkarna beslutade då att ändra mina hormonmedicinier och byta ut de jag hade mot några andra. Efter det har mitt liv vart helt förstört. Jag mår så otroligt dåligt. Jag har fortfarande såna smärtor som inte vill ge med sig. Mitt psyke klarar jag snart inte av längre. Jag gråter och får för mig så konstiga saker hela tiden och jag är en hemsk människa mot min sambo. 

Tog upp detta med min gynlökare och hon hånskrattade lite lätt och sa "ja jo, ni får ju stå ut. Ni vet ju vad det beror på" tycker väl detta var lite klumpigt sagt då ingen förtjänar psykiskohälsa. 

Jag fortsatte kämpa på med mitt liv och vissa dagar är bättre dagar och vissa är så hemska att jag vill gräva ner mig nånstans och bara försvinna för ett tag. 

Nu i december (2018) var jag på koll igen och de beslutades att de skulle sätta i en hormonspiral för att stopp blödningarna som inte vill ge med sig. Sagt och gjort gick jag med på detta som sista försök att kanske få ett någorlunda normalt liv. 

Vaknade ur narkosen och bara skrek. Det gjorde så ont, så fruktansvärt ont! Sköterskorna pumpade i mig morfin i hopp om att det skulle lugna ner sig. Det slutade med en akutundersökning där jag fick reda på att de inte roligt fått in spiralen i livmoder via livmodertappen utan de gjorde ett nytt hål på sidan där de satte in den istället, det var därför jag hade så ont trodde hon och att jag fick antibiotika intravenöst ifall det skulle bli en infektion. 

Jag fick åka hem lite senare under eftermiddag. Stapplandes, framåtböjd körde jesper hem mig. 

Två dagar senare hade ingen förbättring skett men jag hade inte mer smärtor. Sjukhuset ringde och frågade hur jag mådde för de var lite oroliga för de råkade göra hål in i bukhålan med en sond under insättningen av spiralen. Och det är inte så bra att ha ett hål där... så jag fick alltså 3 hål istället för att de gick in i det befintliga hålet. Allt för att få in den jävla spiralen. 

Jag försökte jobba men smärtorna tog över, blev sjukskriven 50% och än ha inte någon förbättring skett. Istället har jag fått såna biverkningar av spiralen så som extrem huvudvärk, ont i ryggslutet, en mer ihållande mensvärk, trötthet, galet mycket flytningar och ett psyke som snart tar kol på mig. Lever på morfin för att orka med att jobba halvtid och ta hand om hemmet. Även fast jag egentligen bara vill ligga mer och sova.. 

snart ska jag iaf träffa min onkolog för hon förstår mig iallafall och vill mig väl. Hon förstår att kag inte orkar hur mycket som helst. Såhär ska man inte behöva ha det när man är 25år..