När cancerhjärnan tar över...
Jag är rädd, jag har börjat inse hur sjuk jag faktiskt är, jag är sjukare än vad jag ser ut. Min utsida strålar medan min insida gör så fruktansvärt ont. Idag harjag haft extra ont, speciellt i magen och psyket. Jag vill inte det här nå mer. Försöker varje dag vara positiv, framåt och målinriktad men det sliter mig i tusen bitar. Jag känner mig som världens sämsta mamma som lämnar bort min dotter under 2 1/2 timme när Jesper spelar innebandy. Jag vill så gärna ha min prinsessa med mig, helst varje minut men min kropp orkar inte med en 2åring som är full av energi.
Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst hur dåligt jag mår vissa dagar, men inte orkar jag det heller. Jag ska i alla fall ta kontakt med en psykolog nu i veckan som kommer, jag har inte behövt det tidigare vad kag känt men nu börjar det bli dax. Jag måste prata med någon som inte känner mig överhuvudtaget som bara lyssnar, som jag kan gråta hos och som framförallt inte dömer mig.
